Krönika: Avskedsbrev till iPhone 6 Plus

Förbannade Apple. Jag klarar inte av två olika storlekar på iPhone 6, jag har nog med ångest att välja färg varje år. Utan att blinka valde jag dock en iPhone 6 Plus i höstas, blev stormförälskad och ni vet, allt det där som hör till en het romans. Aldrig mer skulle jag kunna äga en iPhone mindre än 5,5” skrev jag då. Som många andra intensiva äktenskap sprack också denna relation. Detta är mitt avskedsbrev till iPhone 6 Plus:

Jag ska börja med att erkänna, för jag tror du att du redan anat det men inte vågat säga något. Jag hade en affär på en konferens för ett par veckor sedan, med en lite nättare och mer slimmad modell om du nödvändigtvis nu måste veta det. Om det är till någon tröst så är ni nära släkt med varandra (det lät kanske inte så bra?). Det var visserligen bara sporadiskt under en kväll då vi i omgångar flirtade med varandra men kemin var omedelbar. Jag ville mer och kunde verkligen inte släppa kvällen ur mina tankar. Det kändes så bra i min hand och var på något vis så bekant. Det var där allt började.

Förlåt för att jag kanske skickade ut alldeles för starka kärlekssignaler så tidigt. Men du var så vågad och annorlunda. Du var liksom så mycket av allt gott på en och samma gång och jag föll pladask. Kanske skulle jag ha testat med lite mer distans till en början med dig?

Jag har idag, precis som du kanske anat sedan du blev inlåst i garderoben (förlåt), trots grymma kvällar i soffan, valt att lämna dig. Det blev för mycket av det goda helt enkelt. Jag ska erkänna att jag faktiskt kommer sakna din energi som aldrig tycktes ta slut hur kul vi än hade tillsammans. Dina stora kurvor och breda leende kom verkligen till sin rätt, framförallt i soffan men också i sängen. Mmmm, kommer du ihåg? Vilka film och surfkvällar vi hade tillsammans. Det kan ingen ta ifrån oss.

Tyvärr så krävde du alldeles för mycket uppmärksamhet. Hela tiden var jag tvungen att hålla dig med båda mina händer, en hand kunde inte tillfredsställa varken dig eller mig. Det var något jag inte alls brydde mig om till en början men med tiden blev det tröttsamt. Eller som varje gång vi skulle sätta oss ner, så var jag alltid tvungen att tänka på dig först, annars gjorde du dig snart påmind och tryckte hårt i låret på mig. För att inte tala om när vi gick i trapporna upp till kontoret, då var jag tvungen att hålla dig i handen istället för att ha dig tryggt tätt intill mig. Allvarligt? Du må vara ståtlig och vacker men smidig har aldrig varit din främsta egenskap.

Idag har jag ett stabilt förhållande med en ganska vanlig 6bomb. En som majoriteten och även svärmor skulle falla för och inte rygga bakåt när de såg den (kommer du ihåg vad folk blev upprörda över dina former?). Kanske lite fegt av mig, men nu är vi liksom ett utan att ens behöva lägga så mycket planering eller tanke bakom varje förflyttning. Vi har det bra om du undrar, vi finns där för varandra utan att någon av oss egentligen behöver tänka på det. En mer naturlig relation summerar det ganska så bra.

Misströsta inte, jag vet att det finns många därute som söker någon som dig, för du har verkligen unika och vassa egenskaper. Jag trodde jag var redo, vilket tiden visade att jag inte var. Vi ses kanske igen men vänta inte på mig, jag söker upp dig om jag någonsin blir redo. Må gott, lev väl och tänk på hållningen framöver.